Time really does fly, even when you're not having so much fun.

2 veckor hemma i Sverige idag, och jag har hunnit med 7 dagars jobbpass, mest bara för att slippa tänka. (Och för att kunna betala av min nya mobil) 

Allt är som vanligt i Sverige, förutom kylplattorna på jobbet som bytt plats ungefär. Jag har träffat saknade vänner och familj, ätit mig trött på risgrynsgröt och gått mina långpromenader med Pussel. 

Jag känner mig kvävd, men har ingen plan för tillfället, och det skrämmer mig. 

Min värmlänning aka Hedelin hälsade på efter 1 vecka ifrån varandra, vi åt Sveriges första pizza och det var inte förens då som jag kunde ge Sverige hopp igen. 

Jag saknar New York och mig själv, den Matilda staden, familjen och inte minst sagt vännerna tog fram. Jag saknar ljudet, avgaserna och sushin. Jag är trött på otrevliga svenskar och det är fortfarande förvirrade att inte behöva stanna vid varje korsning, att beställa mat på svenska och att inte ge dricks. Jag saknar att festa i samma rum som Leonardo DiCaprio på 1oak och utsikten från PhD. Jag räknar fortfarande ut vilken tid det är i Sverige, när jag smsar min svenska bästis.

Min bästis som jag just nu är på väg ner till. Jag är på väg ner till Göteborg och jag känner hopp för Sverige igen, för jag har hört att Göteborg ska bjuda på något fint och jag ska få leva samboliv tillsammans med Louise igen. 

För livet måste gå vidare och jag försöker.