Livet hörrini, det är lite så där "K" atm faktiskt. Sover, umgås med min bästa kompis aka hunden och katten-dagligen, jobbar, glor på Netflix, sover. Jobbar och blir så jävla less på mänskligheten. Blir rädd för att bli gammal och få en kropp som inte bär mig längre. Går hem och tänker på den ensamna urgulliga herren från lunchen, mår dåligt åt hans ensamma vägnar, möter samma herre dagen efter tillsammans med sina vänner, säger hej och får veta att han bygger om köket. Blir fylld av lyckorus och det spelar likosm ingen roll hur less du är, en enda människa kan liksom få dig att flyga. Sen går du hem och gråter för att ditt knä gör så förbaksat ont och du är rädd för hur det faktiskt ska sluta - 21 år och måste äta mediciner för att orka gå. Sen har du såna där kvällar ibland när sitter och grillar pinnbröd i solnedgången med dina barndomsvänner, ni tre, som det alltid varit. Sen kommer det en jävla dipp och du liksom bara sitter. Och du vet att för att komma ur just den här dippen, som blivit lite djupare, måste du få skratta 101% ärligt. Och du åker till Värmland, till Hedelin. Och du får skratta igen. På riktigt, precis som du visste. Sen bestämmer du dig för att någon gång i livet ska du köpa Herrgården i Lysvik, driva gårdsbutik och sälja ditt eget vin från Frankrike. Uppe ur dippen och tillbaka till Hälsingland, jobbar i flugan, äter middag ståendes för att hinna ta en shot med dina arbetskamrater. Om två dagar ska Hedelin besöka Hälsingland. Om fjorton dagar åker jag tillbaka hem över Atlanten. Sen ska jag få se One Direction live med mina bästisar i Göteborg. I höst ska jag ta över Stockholm. (Zara Larsson är helt jävla grym förresten.) Imorgon vill jag läsa bok och Frida är det vackraste värdbarnet i hela världen.
Så livet hörnini, ge mig en framtid på 5 år, och jag skulle vara nöjd.