För ungefär 5 månader sen (5 månader minus två dagar för att vara exakt) gav jag internet en sån där uppdatering. Uppdatering om livet, om att jag skulle hem tillbaka till New York och att jag skulle få se One Direction live i Göteborg.

 

New York stod kvar där jag hade lämnat det. Och den vetskapen har efteråt fyllt mig med ett lugn i kroppen, ett lugn som har gjort det enklare att leva vidare.

New York står kvar, min värdfamlj finns alltid där. Precis som Sverige stod kvar, och min familj fanns kvar.

Sommar kom, och sommaren försvann.

September kom och under loppet av 5 dagar gick jag från att säga "i höst ska jag flytta till Stockholm" till att faktiskt göra just det, flytta. Jag klippte av mig håret, flyttade hemifrån - blev en Stockholmare. Under loppet av 1 vecka hade jag 4 olika prova-på-arbetsplatser, idag några veckor senare har jag fastnat bakom receptionen på ett hotell på Lidingö. 

Sånt som händer när en flyttar.

Jag har dessutom blivit sambo, jag och Hedelin bor tillsammans. Hon är perfektion att bo tillsammans med och det är så otroligt fint att kunna komma hem efter jobbet och ropa "hallå?" och få ett svar tillbaka.

Dessutom så både städar hon och lagar mat.

Vi har hängt i Frankrike under 7 dagar också, jag och min sambo. Versailles, Disney Land, klubbande, vindrickande och musselätande, skålade för vänskapen tillsammans med vår kompis fransmannen framför Eiffeltornet och solen sken hela veckan. Förstå vad fint.

Sen kom fransmannen hem till oss och vi bjöd på allt gott som Sverige har att erbjuda. Typ risgrynsgröt, chokladbollar och svenskt plockgodis. Men även saker som surströmming. Ingenting gick hem, inte ens fransmannen, som fick åka hem han med.

 

Jag ska snart sluta jobba för ikväll, sen ska jag faktiskt åka hem till Vallsta för att hälsa på. Men bara hälsa på, för att bo i Stockholm har de senaste veckorna varit alldeles för bra även fast jag jobbar mer än tänkt i vanlig ordning och knappt hinner äta mat hemma. Jag trivs, jag bor med en av min bästa kompisar (dom andra bor helt plötsligt inte så långt bort heller), livet går framåt. Och för nu så promenerar jag och hösten hand i hand, mot något som känns som en alldeles perfekt varm vinter. Sen får vi ju inte glömma att jag är en av alla de där 130 000 människorna som till sommaren, ska få se Håkan Hellström sjunga inför ett fullsatt Ullevi.

Klart slut, för nu.