Från New York till Washington till Philadelphia.
Lördagsmorgonen 04.15 och jag hade lyckats försova mig. 15 minuter senare skyndade jag mig ner till tåget där Roosa väntade. Vi räknade ut att det gick inget 04.57 tåg till färjan, utan fick snällt sitta och vänta 30 minuter på tågstationen. När klockan var 06.30 klev vi iland på Manhattan mer stressade än någonsin, en springtur efter en taxi och strax innan klockan slog 7 var vi uppe på 34st mellan 11th och 12th där Emilia och Hedelin inväntade oss. Vi tog plats längst upp längst fram och bussen rullade iväg mot vårt mål för dagen - Wasinghton DC.
Kom fram runt lunchtid och möttes av högsommarvärme i slutet av september. Lägligt nog hade jag resan i ära dragit på mig både förkylning och lite feber så jag tyckte mest det var kallt när termometern visade 28 grader.
Vi promenerade från Union Station och satte mål på "Stolpen." Många fikapauser, dryckespauser, sitta-och-titta-på-folk-pauser, byta-kläder-pauser, kisspauser osv senare var vi framme.
Lincoln memorial och platsen där Martin Luther King för 61 år seda höll "I Have A Dream"-talet som skulle komma förändra vår framtid.
Och visst är det något speciellt med platser som dessa, någon som sätter sig i magen och som du inte rikitgt kan sätta fingret på.
Det blev eftermiddag och vi passerade förbi Vita Huset och vinkade lite till Obama. Jag tryckte i mig piller för att hålla mig levande, kaffepaus och sushi till middag. Bussen blev megasen och avgick inte förens klockan blivit 10pm tyvärr. Jag sov som en prinsessa på Hedelins bröst under bussresan och runt 1am var vi framme vid nästa mål - Philadelphia och jag kunde knappt prata.
Kom fram runt lunchtid och möttes av högsommarvärme i slutet av september. Lägligt nog hade jag resan i ära dragit på mig både förkylning och lite feber så jag tyckte mest det var kallt när termometern visade 28 grader.
Vi promenerade från Union Station och satte mål på "Stolpen." Många fikapauser, dryckespauser, sitta-och-titta-på-folk-pauser, byta-kläder-pauser, kisspauser osv senare var vi framme.
Lincoln memorial och platsen där Martin Luther King för 61 år seda höll "I Have A Dream"-talet som skulle komma förändra vår framtid.
Och visst är det något speciellt med platser som dessa, någon som sätter sig i magen och som du inte rikitgt kan sätta fingret på.
Det blev eftermiddag och vi passerade förbi Vita Huset och vinkade lite till Obama. Jag tryckte i mig piller för att hålla mig levande, kaffepaus och sushi till middag. Bussen blev megasen och avgick inte förens klockan blivit 10pm tyvärr. Jag sov som en prinsessa på Hedelins bröst under bussresan och runt 1am var vi framme vid nästa mål - Philadelphia och jag kunde knappt prata.
Checkade in på vårt hostel mitt i stan och kunde sen få oss några få timmars sömn.
Söndagen var Philadelphias dag. Ännu mer promenerande och ännu varmare. Philadelphia bjöd på våfflor till frukost och konstverk i varenda gatuhörn nästan. Korsade en parad och sen var vi framme hos Rocky och hans trappor, feber har aldrig hindrat Rocky och inte mig heller. Jag och Roosa sprang upp varenda trappsteg, segerarmarna i luften och sen njöt vi av utsikten. Tog oss tillbaka in i staden, såg Liberty Bell och sen somnade vi i en park. Innan middagen gick vi på amerikas äldsta gata, sen kände vi oss nöjda och längtade hem till NYC.
Klockan 7 var bussen i rullning och vår fina helg led mot sitt slut.
Washingtion var en vacker stad, Philadelphia lika så. Det var rena städer, med ett helt annat tempo och ljud än det vi är vana vid.
Och det får mig att tvivlar på att jag någonsin kommer återvända. För när vi klev av bussen tillbaka i NYC, mitt i trafikkaos och hav av människor, var det ett lugn som la sig i magen. Och det blev lite som en bekräftelse på att ingen storstad någonsin kommer kunna mäta sig med just New York.
Söndagen var Philadelphias dag. Ännu mer promenerande och ännu varmare. Philadelphia bjöd på våfflor till frukost och konstverk i varenda gatuhörn nästan. Korsade en parad och sen var vi framme hos Rocky och hans trappor, feber har aldrig hindrat Rocky och inte mig heller. Jag och Roosa sprang upp varenda trappsteg, segerarmarna i luften och sen njöt vi av utsikten. Tog oss tillbaka in i staden, såg Liberty Bell och sen somnade vi i en park. Innan middagen gick vi på amerikas äldsta gata, sen kände vi oss nöjda och längtade hem till NYC.
Klockan 7 var bussen i rullning och vår fina helg led mot sitt slut.
Washingtion var en vacker stad, Philadelphia lika så. Det var rena städer, med ett helt annat tempo och ljud än det vi är vana vid.
Och det får mig att tvivlar på att jag någonsin kommer återvända. För när vi klev av bussen tillbaka i NYC, mitt i trafikkaos och hav av människor, var det ett lugn som la sig i magen. Och det blev lite som en bekräftelse på att ingen storstad någonsin kommer kunna mäta sig med just New York.
#hemmakär.
Fler och abslout bättre bilder finns på facebook för dom nyfikna ögonen
