När 3 veckor bara försvann.
Tjenare människor, ytligare en vecka har gått och mycket har hänt. Jag har som sagt tagit mig från LA, tillbaka norrut genom Californias fina landskap - tillsammans med min familj. Förra onsdagen anlände vi till Napa Valley, aka vinernas land. Så i två dagar gjorde vi inget annat än att prova fantastiska viner direkt från gårdarna, eller ja vi åt en himla massa god mat också såklart. Efter Napa drog vi tillbaka söderut till självaste San Fransisco, varvade shopping, turism, mat och vin med att göra en tidsresa 30 år tillbaka för Helene då hon på mitten av 80-talet bodde i staden. Hennes gamla hus, hennes gamla jobb och hann dessutom med att besöka den gamla rooftopklubben hon hängde på, och som än idag var i full gång. 
På måndagen åkte familjen vidare till Sverige medan jag fastnade på flygplatsen i SF. Östkusten har under de senaste dagarna drabbas av något som man utspådde till den värsta snöstormen i amerikansk historia nämligen, Juno blev inte så stor man trott men tillräckligt för att ge amerikanarna utegångsförbud under tisdagen. 14 timmar sent fick jag på tisdags förmiddagen äntligen lämna SF, och när jag nu på kvällen landade och återförenades med staden och Hedelin som plockade upp mig på JFK, var det ren och skär lycka i hela kroppen. Lycka till att äntligen vara hemma i NY igen. Mina 3 veckor resandes runt på västkusten i en liten resväska har varit helt fantastiska, samtidigt har dessa veckor varit en total bergochdalbana. Så långt hem i Sverige, så långt bort hem i New York, mitt liv i New York har tagit slut och livet i Sverige ett frågetecken - samtidigt som en ska ta in hur helt fantastiskt vacker världen vi lever i är.
Nu har jag drygt 1 vecka kvar att vara amerikan och jag ska njuta så jäkla mycket. Imorgon ska jag till exempel överraska mina älskade barn vid skolbussen, sen ska jag och Hedelin bosätta oss i staden som aldrig sover tills vårt visum går ut.
Och nu har det blivit dags att säga; vi ses i Sverige Sverige.
